20 år sen – igår var det dags igen

Ja, det är nog faktiskt cirka 20 år sedan jag sist var med på något lopp. Då sprang jag en del kortare lopp, liksom Lidingöloppet. Men jag gillade inte det. Det var så mycket folk, sån trängsel, jag kunde inte springar i egen takt… Så jag slutade springa lopp.

Däremot fortsatt jag springa själv. Några år körde jag ett maratonlopp varje sommar på egen hand. Bara för att se att jag orkade. Sen sprang jag ett halvmaraton per sommar. Bara för att se att krafterna fanns där. Nu blir det minst 16-20 kilometer varje sommar två eller tre gånger. Så jag ser att jag orkar.

Men igår var det alltså dags igen! Ett löparlopp! Blodomloppet. Övertalad att delta i MåBras lag. Jag är ju ändå deras personliga tränare sedan en herrans massa år. Så inte kan jag ”banga”. Dock valde jag den kortare distansen på 5 kilometer eftersom jag haft en del hälsenetrassel och knäbesvär som kommer och går.

Solen värmde och gassade riktigt. Vindstilla på många platser. Varmt! Mycket folk!

Chefredaktör, personlig tränare, sångfågel och manager gör sig redo!

Nåja, jag ställer mig lite längre fram i startledet, tänkte jag. Men inte för långt fram. Det visade sig att jag skulle ställt mig MYCKET längre fram! Första kilometern var i gå-takt och i lätt jogg. Sen tog jag rygg på en kille i röd tröja från Länsförsäkringar som skuttade förbi ute i dikeskantens höga gräs. Vricka-fötterna-risken var hög! Dammigt och varmt. Och redan efter en kilometer ville jag ha vatten. Hade visst ändå druckit för lite under dagen. Eller kanske var det min cykeltur på 12 km till starten som hade förbrukat en del vatten. Cykla i maklig takt? Vad är det? Spara på krafterna? Äh.

Efter tre kilometer börajde de flesta omkring mig springa lite mer i min egen takt. Jag hade nått fram där jag borde ha startat alltså. Nåja, jag sprang ju inte i första hand för en placering. Men så klart kommer tävlingsinstinkten fram när jag ändå är ute på banan. Men jag tog det riktigt lugnt och hann njuta av löpningen: vattnet, grönskan, svanarna som guppade på vattnet, fyrbåten…

Sista kilometern kändes bra. Men vid 5 kilometer upptäckte jag att det var 400 meter kvar! Va!?! Loppet var ju 5 kilometer. Så då började nästa spurt mot mål.

Tiden blev 26.41 på 5,4 kilometer. Först kändes tiden så där. Men med tanke på gå-takten i början så var den ok. Sen när jag såg min placering så kändes tiden plötsligt bättre: plats nummer 49 av över 1350 startande i gruppen. Mmm. Det var nog inte så pjåkigt ändå.

Om jag fick mersmak? Ja! Mest för att jag ändå vågade ta det så lugnt. Hela tiden i min takt. Skönt. Funderar nästan på att nappa på erbjudandet om Tjurruset i oktober. Kanske… Kollade in bilderna från förra året och det ser grymt skoj och utmanande ut. Man ser ut som en lerklump när man kommer i mål…

Igår var vi fortfarande lika rosa och fina i våra MåBra tröjor. Efter alla kommit i mål kom picknick kassarna fram och vi alla mumsade i solen. Sköönt och gott.

 

Sorry Liselotte, jag vet att du är mitt i en tugga lax på den högra bilden, men jag måste lägga in den ändå eftersom Sanna ser så fin ut…

Och, ja visst är det Sanna Nielsen som du ser i vårat lag.

Det här inlägget postades i Tankar om stort och smått. Bokmärk permalänken.

En kommentar till 20 år sen – igår var det dags igen

  1. Dorian Goossen skriver:

    Thanks for every other informative site. The place else could I get that type of info written in such an ideal manner? I’ve a venture that I’m just now working on, and I’ve been on the glance out for such info.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>