Tre blev fyra blev tio

Stack ut på en springtur ikväll. Tänkte ta en kortare runda i värmen. I 30 graders värme med åska hängande över oss har jag hoppat studsmatta i några timmar idag med barnen. Så kroppen kändes lite halvslut och trött. Men det vore skönt att röra på sig ändå, få andas ordentligt, en stund för mig själv, ta i lite mer. Så en kortare tur tänkte jag mig.

När jag kom till 3 kilometers stolpen kände jag mig fortfarande pigg. Åh, nedför backen tänkte jag – det är en halv kilometer till. Och när jag kom dit tänkte jag: äsch, uppför backen som är 500 meter, så kan jag starta med en nedförsbacke på väg tillbaka. Så jag sprang uppför backen. Och njöt.

Väl vid 4 kilometers stolpen fick jag syn på ett fint par som gick och pratade vid vägrenen. De såg så avspända och fina ut. Ett äldre par. Så jag tänkte att jag springer förbi dem och ser om jag känner igen dem. De var okända för mig. Och då var jag vid 4,5 km. Så jag tänkte att: äh, jag kan lika gärna springa fram till 5 kilometer och vända där, då blir det en mil jämnt. Och så fick det bli.

Så här kan det ofta vara: att lusten inte riktigt finns där från början. Starta då med en kortare runda. Välj gärna en sträckning som du enkelt kan förlänga. Om andan faller på. För när kroppen börjar röra på sig, musklerna arbetar, blodet pumpar, lungorna fylls med luft, endorfiner cirkulerar, ja, då kommer ofta lusten att springa lite längre. OCh just så blev det för mig ikväll

En härlig löptur. Solen sken, kvällen var varm, fågelkvitter, skog, sjöar, åkrar. Ah, vad jag älskar att springa här! Och när jag kom tillbaka värmde vi bastun och ett härligt bastubad mjukade upp kroppen. Vilken härlig dag!

Det här inlägget postades i Hälsa, Motion och rörelse, Tankar om stort och smått. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>