Jag leder just nu en två dagars utbildning inom det jag kallar funktionell anatomi och biomekanik. Det handlar om hur kroppen fungerar vid rörelse. Hur alla muskler samverkar när vi rör oss. Inte jobbar som enskilda öar i vår kropp.
Traditionellt lär vi oss anatomi i form av det jag kallar lik-anatomi: man utgår från ett lik som ligger på rygg, drar i en muskel och ser vad som händer med armar och ben. Det kallar vi en funktion. ”Problemet” är bara att när vi ställer kroppen upp och när vi jobbar i slutna rörelsekedjor där exempelvis fötterna har kontakt med underlaget så börjar musklerna samverka i långa slyngor. Helt plötsligt får de andra funktioner än vad lik-anatomin anger.
Stora sätesmuskeln kan plötsligt sträcka knäleden, fast muskeln inte ens passerar där (nej, jag tänker inte på att muskeln kan påverka knäleden genom det stora bindvävstråket på lårets utsida som heter tractus ilio tibilis). Och plötsligt kan den inre vadmuskeln (soleus) också sträcka knäleden fast den inte heller passerar knäleden. Spännande!
Vi tittar på att vi faktiskt inte behöver eller SKA träna alla muskler i olika rörelser eftersom vissa muskler inte ens arbetar med rörelser. De arbetar helt oberoende av rörelser. De arbetar även om ingen rörelse sker utan du står stilla.
En sådan är den djupa magmuskeln (transversus abdominis). Om man förstår det här behöver man inte gör det fatala misstaget som Förkvälls PT Nick gör när han sätter en person på en bänk med en tung viktplatta i händerna med sträckta armar framför kroppen och vrider kroppen. Han vrider kroppen med tung belastning för att jobba med inre djupa magmusklerna! Muskeln skapar ju inte ens någon rörelse! Den kan inte det.
Det är så skoj att utforska kroppen och lära ut, om det mest intressanta vi har: vår kropp. Att titta på kroppen i rörelse. För det är ju så som vi arbetar med den till vardags.
