”…batteriet går inte att ladda. Du måste använda ett SonyEricsson batteri…” Va? Vad är det för skämt? Det är ju exakt samma batteri som igår. Och alla andra dagar innan! Förbaskade mobil. Fattar du noll?

Gaaah. Då är jag utan mobil. Lugnt och tyst är första tanken. Skööönt! Men sen – min 7-åring ska så klart på skolutflykt och vintersporta en hel dag idag. Tänk om något händer och de vill få tag i mig. Just den här dagen har jag ingen mobil!

Och så har jag ju IGEN slarvat med backup av min telefonbok. Suck. Samma sak hände ju i somras och då slutade det med att jag var av med över 200 kontakter. Hmmm. Borde ha lärt mig något av det. Men icke sa nicke. Ingen backup nu heller. Nåja, ska ta mig till en mobilaffär och se om det bara är batteriet som det är fel på. Men jag testade Joses batteri nu på morgonen. Men mobilen fattade lika lite av det. Trodde att det också var något utomjordiskt som jag försökte stoppa in i den.

Tänk vad vi är beroende av teknik! Den är toppen när den funkar. Men när den brister står och faller vi lätt med den.

Hmmm… det påminner mig om att jag ska backup på min dator IDAG. OM den också skulle krascha.

Har man inte jobb så skaffar man sig. Härligt att inte vara sysslolös i alla fall… (eller hur man nu ska hitta något positivt i det här).

Tjo!

När min pappa i början av 70-talet var hjärtsjuk var det en ungefär likadan vinter som i år. Han fick rådet att börja promenera och gå ned i vikt för att rädda sitt liv efter en hjärtinfarkt.

Eftersom det var mycket snö ute och så halt (det var i december) så vågade han inte gå ut. Men Woxnerudare som han var så började han promenera inomhus. Vi bodde då i en trea i Västertorp på 72 kvadratmeter. Han skaffade en stegräknare och tog varje dag en promenad inomhus mellan alla våra möbler och husdjur.

Jag och min storasyster bråkade alltid om att få låna den där stegräknaren. Den var urtjusig, såg ut som en silverklocka med boett.

Min pappa gick till slut 3 kilometer varje dag inomhus. I vår trea. På 72 kvadratmeter. Varje dag. Mellan alla möbler. Samlade steg.

Det GÅR att motionera bara man ger sig DEN på det. Så om det känns halt och isigt ute. Gör som min pappa. Gå inomhus!

Kallt, inställda tunnelbanor, sena bussar, stoppade tåg, massor med snö, is, halt… Japp det är vinter. I nästan varje tidning kan man läsa om hur mycket snön och kylan kostar oss i pengar och uteblivna intäkter. Ja, visst är det trist.

Jag tycker det vore skoj att ÄVEN läsa om hur mycket vi vinner i hälsa. Jag menar. Titta bara här i Stockholm nu när tunnelbanan har stått stilla de senaste två dagarna. Hur många har inte gått? Undrar hur många extra steg Stockholmarna tillsammans har samlat ihop. Vilken vinst för hälsan!

Vilken otrolig vinter vi har! Det är nog alla överens om. Men alla är inte lika glada. Och visst kan jag förstå irritationen när t-banan stängs av (alla spår som går ovan jord), tågtrafiken dras ned och tak rasar in.

Samtidigt är det så många som har gnällt de senaste åren på utebliven snö – i alla fall här i Stockholm – gröna jular, blask och slask, saltränder på skorna och gegga i stället för snö på gräset. Och nu när vintern kommer så är det också fel. Hur ofta längtar vi inte efter något annat än det som just nu är? Om bara… så vore allt bra.

Jag förstår att det är svårt att handla och sköta sysslor för den som har svårt att gå, nu när gatorna inte plogas och det är svårt för rullstolar och rullatorer. Men alla andra som är friska. Varför inte passa på att njuta av snön som finns. Det här är en av de snörikaste och kallaste vintrarna på 30, kanske 50 år. Och med vår globala uppvärmning lär det kanske dröja ännu längre innan vi får en lika snörik vinter igen.

Så ta dagen som den kommer. Hitta det som fungerar. Njut. Av just idag. Just nu. I stället för att längta bort. Till en annan dag. Ett annat år. Något som vi tror är bättre.

Dags att träna årets skidmuskler! Ja, i dag är det premiärdags för skidåkning för året. Blir några timmars åkning här i Stockholmsbackarna med barnen. Perfekt start för dem inför kommande skidvecka i Sälen. Och perfekt start för mina benmuskler att stå i plogställning flera timmar i sträck med en liten kille mellan benen.

Jag minns mycket tydligt de gånger vi plogat nedför snögubbebacken i Lindvallen för att ta oss ned till Snögubbeborg. En i början rätt brant backe – i alla fall om man har en liten skidåkare som trycker skidorna nedåt i backen med all kraft. Isigt och stora höga med snö för alla skråar/kanar ned på sidan för de inte lyckats få fast kanterna och få skärande svängar.

Helt slut i benen har jag varit efter 4 åk i 90 graders position under tiden jag spjärnat för att hålla ihop benen. Det är i sådana lägen som jag funderar på hur de som inte tränar något alls orkar med. Hur kan de orka åka så en hel dag? Eller struntar de i att åka? Jag har ändå hög kapacitet i mina ben. Stark och uthållig. Och explosiv.

Nåja. Nu är det i alla fall premiär. Gundade i går med 1 tim och 20 min löpning. Kanske inte det smartaste… men det var skönt! Rapport följer .