”Kan vi inte åka och träna, mamma? Det är så mycket spring i mina ben som vill ut.” Det sa min 7-åring till mig när vi var på väg till fotografering idag till nummer 6 av tidningen MåBra. Min lilla kille hade feber i natt och var riktigt hostig så han blev kvar hemma. Och storebror fick sig en skön sovmorgon – han vaknade först 08.45! Annars brukar båda mina barn vara uppe senast kl 07.00 – oavsett läggningstid kvällen innan.
Nåväl, så båda barnen blev kvar hemma idag. Jag hade dock jobb jag MÅSTE göra för att kunna leverera till MåBra som jag ska innan påsk så killarna hängde med mig. De har varit med förut och tycker det bara är skoj. Och så är de så himla goa. Vi brukar komma överens om att jag får jobba först någon timme och sedan blir det bus och spring för dem (med mig). Den förhandlingen funkar vanligen suveränt. Så även idag.
Men hur ofta känner vi vuxna det där ”springet i benen” när vi suttit stilla ett tag? Att vi bara MÅSTE röra på oss. De som tränar regelbundet och har en naturligt aktiv livsstil – vi känner det. Men alla andra då? Som enkelt kan sitta genom flera dagar utan att det rycker i en enda liten motionsmuskel. Tänk vad trist. Och vad långt från det vi är skapta för.
Visst är det bra att kunna kontrollera springet i benen också så det inte hela tiden kryper myror i benen och baken hos barnen. Men kontrollera det en tid och sen få ut det. Jag ska försöka behålla känslan av myror i benen i bland hos mina barn. Och lära dem hur man kan styra myrorna till att bli aktiva och få komma ut vissa tider.
God natt!
